Arkiv för kategori ‘fri’

Förändringens tid

Publicerat: maj 12, 2016 i Återhämtning, fri
Etiketter:, , , ,

Ikväll har jag ett leende på mina läppar. Jag låter lyckan inta hela min kropp. Det känns mjukt och skönt, som om själen är inbäddad i bomull. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är ett ”Halleluja-moment”. Överväldigande.

I går skrev jag kontrakt på en ny andrahandslägenhet. Nu är bostadsfrågan löst med 20 dagars marginal tills jag ska vara ute ur denna lägenhet.
Jag byter kommun och kommer lite längre bort från X. Så skönt. Faktiskt. ☺ Hittills har jag bott på gångavstånd från mitt X. Mycket för barnens skull, men även för att det är svårt att hitta lägenhet att hyra i den här staden. När jag flyttar har jag bott ett och ett halvt år i min nuvarande lägenhet. Denna flytt är ännu ett steg mot min frihet.

Idag när jag kom hem låg ett brev i min brevlåda. Ett antagningsbesked! Jag har kommit in på den diakoniutbildning jag sökt. Det känns så spännande.

Ikväll låter jag lyckan komma och gärna stanna kvar. Jag känner mig så tacksam. Jag är tacksam över livet, över hur allt kan förändras och bli så mycket bättre. Tacksam till Gud.

I natt somnar jag med ett leende.

Annonser

Så har det varit årsdag i dag igen.

Men igår var en glädjens dag. Igår var det årsdag för min frihet, årsdagen då jag enligt lagen blev fri från min förövare.

Fri blir man inte över en dag. Det har tagit mig ett och ett halvt år, tom lite mer att bli riktigt fri. Varenda dag har jag fått arbeta med mig själv och mina rädslor. Skuggorna från förr har ibland velat ta över min dag och gjort mig lamslagen, då har jag fått backa, ta nya tag och tänt mitt ljus på nytt.
Gång på gång har jag fått ifrågasätta mig själv och hittat nya sätt att hantera vardagen.
Det är en stor nåd att fått en ny chans att börja om, att få omforma sitt liv på detta sätt.

Idag står jag stadigt även om det blåser och är tungt emellanåt. För tungt blir det. Jag måste hålla minimal kontakt med min förövare på grund av gemensam vårdnad. Ibland händer saker som får mig att komms ur balans. Det kan vara kommentarer eller att han fortfarande har en attityd av att vilja äga mig och härska över mig. Men jag vet vem jag är idag och vet mitt värde.

Jag är lycklig, lycklig över livet. Även när saker runt mig är ovissa finns lyckan kvar. Den är inbyggd tillsammans med kärlek och tacksamhet i den grund som jag börjat bygga mitt nya liv på.

Igår firade jag livet. Jag firade genom att gå på konsert med en av de sångare som kom att betyda mycket för mig under den första tiden när jag bestämt att lämna min destruktiva relation.

Igår firade jag livet. Idag firar jag livet. Alla dagar är mina, även de som inte är solbelysta.
Idag tar jag tillbaka allt jag saknat. Livet är mitt.

Med tacksamhet, kärlek och ödmjukhet

 

Jag rätar på ryggen, sträcker på mig.

Jag har haft och har fortfarande en tung tid. Jag har tvingats inse min egen sårbarhet och hur mina egna krafter runnit ut. Jag är trött och slutkörd och krafterna räcker till varannan dag ungefär. I det, är jag.

Igår kväll, sent, mötte jag en god vän som jag inte pratat med på ett år. Jag fick dela min historia med henne.

På nytt blev jag påmind om att jag är FRI. Det är underbart. Jag är ju fri. Jag är inte längre bunden. Alla band är brustna. De har inte någon egentlig makt över mig, även om skuggan av det gamla ibland faller tungt över mig.

Idag sträcker jag på mig. Jag rätar på ryggen. Jag är glad och stolt. Jag är fri. Livet är nytt.

Hon låg där på marken, med kroppen förvriden av smärta. Hennes vackra ögon var livlösa. Själen var redan långt borta. Allt hopp var ute. Hennes vingar hängde slappa utmed kroppen i en onaturlig ställning. Obrukbara. Det var bara en tidsfråga innan hennes liv skulle vara släckt. Hon hade inte gjort något fel, bara följt lockropen som förtrollade och förblindade henne. Hon hade varit helt trollbunden och såg inte i tid vad hon flög in i. Hon kraschade totalt.

Då kom någon förbi som inte föringade en skadad fågel. Någon som såg och förstod.

Han tittade djupt in i hennes ögon och såg en skymt av själen som bodde där för länge sen. Han såg hennes smärta, hennes flämtande efter luft. Han lyfte kärleksfullt upp henne, strök henne över fjädrarna och kände varsamt på hennes vingar. Han lade henne på en bädd och rätade upp det som var brutet. Hon gnydde av smärta och flämtade efter luft. Han spjälkade hennes brutna vingar, vårdade henne som sin egen. Kärleksfullt försåg han henne med allt hon behövde för att börja leva igen. Och sakta, sakta vände livet och tron åter.

En dag var vingarna åter hela. Han tog henne i sina händer och varsamt tog han bort spjälkningen som han satt dit för att låta vingarna läkas. Hon skakade av rädsla, rädsla för det okända. Han strök henne lugnande över fjädrarna, och sen lyfte han henne högt. Hon kände åter vinden rufsa om. Han sa: ”Flyg, flyg min vän. Vingarna bär.”

Och hon flög igen.

Skrivet symboliskt, men med kärlek och tacksamhet till den som lyfte mig upp, gav mig mod och hopp och bildligt talat bar mig när mina egna vingar inte längre bar. Tack!