Arkiv för kategori ‘bodelning’

Varning för känsliga.. (mycket personligt)

Idag – precis idag, är det 22 år sen vi gifte oss, X och jag. Det var en varm och lycklig dag.

Dom första åren var rätt okej, vi var ju förälskade… kära och gjorde saker tillsammans, umgicks med folk, hade gemensamma projekt som sig bör, åkte på semester tillsammans och hade periodvis det ganska trevligt. Det fanns en gnista mellan oss. Det var liv.

Det var ju vi mot världen. Han hade tidigt sagt att vi aldrig skulle konsultera andra om vi fick problem. Vi skulle lösa saker själva. Och så blev det.

Det fanns det varningstecken. Subtilt. Sånt som jag inte riktigt begrep hur allvarligt det kunde bli. Sånt som inte togs tag i. Saker som vi aldrig pratade med någon om. Vi kunde prata själva om våra problem, men det blev aldrig nån lösning, bara en ständig kretsgång.

Ett av de första varningstecknen var bla den tjuriga tystnad som han utsatte mig för, när han tyckte att jag gjort eller sagt något fel. Det kunde gå en hel vecka i kompakt tystnad. Jag var van hemifrån att be om förlåt när något blev fel, om jag sårat någon. Jag bönade och bad på mina bara knän om förlåt, jag grät litervis med tårar framför honom, bara för att få honom att förlåta mig och bryta tystnaden. Det var hemskt.

Vissa gånger var han hotfull. Jag blev rädd. Det var obehagligt. Men han gjorde aldrig något som han hotade med.

Han kunde be mig sluta ha kontakt med vissa av mina vänner, för att de inte passade honom, kanske hade de inte hälsat ordentligt eller så fanns det något annat skäl.

Han kunde säga till mig ibland att om någon berättade något negativt om honom för mig så skulle jag aldrig tro på det direkt utan att fråga honom. Nu, så här lång tid efteråt slår det mig att det det var ju ett märkligt sätt.. vad hade han för sig egentligen?

Åren gick. Det fanns ständigt återkommande gräl, inställda som en klocka.. Var tredje vecka runt den 20-22 började hans dåliga humör. Det handlade alltid om räkningar. Allt var så dyrt. Allt som var nödvändigt var onödigt. Det blev oerhört jobbigt för mig och det slutade med att jag nästan betalade alla räkningar och inte hade något över för vardagslivet som mat och kläder, bara för att jag inte orkade med hans gräl. Det var inte hållbart alls, så tillslut gjorde vi en viss uppdelning och han fick vara så snäll och ta vissa räkningar som ständigt återkom. Egentligen skulle vi haft det ganska bra ekonomiskt.. om han bara hade varit mer behjälplig.

Jag kan inte minnas att han någonsin kom hem med blommor till mig. Varför skulle han göra det? Det var bortkastade pengar, för blommor vissnade ju. Jo, han kanske kom med blommor en gång, men då hade han fått dom på jobbet!! Haha!

Födelsedagspresenter var sällsynta från honom och samma sak med julklappar. När jag och barnen köpte julklappar till honom blev han sur och arg, sen slutade jag köpa till honom.

Och bröllopsdagen var inte heller värd att firas. Jag försökte några gånger i början, genom att bjuda på något gott när han kom hem, men efterhand ebbade mina försök ut. Jag fick ju inget gensvar. I hans huvud var bröllopsdagen ”Yom el-assuad”, en svart dag och jag var hans katastrof.

Han säger att han gjort allt för mig. Och visst kom han hem med mat, köpte kläder till barnen och en och annan jacka och skor till mig, och visst köpte vi en villa tillsammans, men han fanns inte där för vardagssnack, eller för mina känslor. Han hävdade alltid att han var generös, och det var han, mot andra. Folk kunde ringa honom och be om skjuts till Arlanda, till sjukhus och till andra ställen. Han ställde alltid upp, men om jag behövde skjuts hem, bli hämtad nån stans så hade han ingen lust. Jag kunde ju åka kommunalt. Behövde jag pengar för att mina var slut efter alla räkningar så fick jag inget, eller på sin höjd max hälften av vad jag behövde. Dessutom var han var ytterst frånvarande under de stora barnens skolgång och uppfostran.

Till honom lämnade jag mitt hjärta, min tillit. Jag visade min sårbarhet, mina svagheter. Jag förväntade mig ett normalt liv i kärlek och omtanke. Ett liv efter normala spelregler. Han fick mig att tro på honom och på oss, men han använde min tillit till att subtilt bryta ner mig. Han satte reglerna. Hans ord var lag. Och mina svagheter, vände han mot mig. Jag blev den som var skyldig, alltid, -till allt. Det jag upplevde och kände förminskades. Han skapade rädsla, rädsla för hans humör, rädsla för att göra fel. Han skapade kaos och jag var den som skulle fixa till det.

Tyvärr finns inget unikt i vår relation. Alldeles för många använder sig av samma strategier för att få sitt ego tillfredställt. Mycket förenklat handlar det om kärleksbombning, succesivt förminskande av motparten och till slut utslagning. Allt detta blandat i en enda röra, gör att den som utsätts för det inte alltid märker hur subtilt och djävulskt man förminskas och bryts ner. Det är som att drabbas av en parasit som lever på och genom andra för att få sin egen energi, och han är mästare på att vinna för han sätter reglerna och ändrar dem efter eget behov.

”Yom el-assuad” Den svarta dagen.

Är det för magstarkt att få bodelningen påskriven idag? Det är det enda som är kvar. Det borde vara en bra dag för avslut.

Det är iallafall dags att stänga dörren bakåt, att skapa nya minnen, goda minnen. Det är dags att låta nästa tid -framtiden, bli en tid som är bättre, mer positiv, gladare och kärleksfullare.

Jag vill låta min framtid bli en tid som bygger upp och stärker mig och mina barn

22 år in memoriam. Tack för allt.

Oj. Det blev en lång kväll…

Först en diskussion på telefon med X om bodelning, ekonomi och bankkontakter.

Nu har jag suttit och skissat på siffrorna i bodelningen, samt formuleringar. I morgon ska jag rådfråga en jurist. På torsdag kommer en mäklare för att värdera huset.

Hoppas att den här pappersexcersisen inte tar för lång tid. Jag vill ha det avklarat så fort som möjligt.

Jag är fortfarande förundrad över att X plötsligt är så samarbetsvillig, det är inte riktigt likt honom.

Kan han ha en räv bakom örat? Finns det en baktanke tro? Eller har han bara gett upp? Nä, det är jag nog tveksam till. Hans familj kan ha påverkat honom, kanske.. för dom gillar mig. Eller så har han nån på gång? Eller vill lura mig och tjäna en slant? Jag vet inte..

Men en sak vet jag och det är att han luskar hos mina vänner för att få veta vem som påverkat mig, vem som fått mig att flytta och att fatta ett sånt här beslut.

Han säger att han vill ha mig tillbaka. Att han ångrar sig och att han lämnat mig med för mycket tungt ansvar. Att han förstår nu hur jag har slitit med allt.Och det är ju bra att han förstår det, men han begriper inte att alla hårda ord, alla kränkningar satt djupa spår i min själ.

Alla dessa år med nästan dagliga kränkningar blandat med fina stunder förstås då jag naturligtvis började inbilla mig att nu vänder det, nu förändras allt. Men jag blev alltid besviken. Och för varje gång bröts en bit av mig sönder, för varje gång mådde jag sämre och sämre. Allt blev ett enda pressande från många håll och jag förminskades ständigt. Jag var så snäll. Jag fann mig i allt, så förminskad och förintad att jag inte kunde sätta gränser ens för mitt eget välmående.

Det känns att tänka tillbaka på detta.. Det är tragiskt och tungt, men jag tror jag behöver återvända till minnenas arkiv ibland för att inte förblindas på nytt.

Jag är så oändlig tacksam att det fanns någon som genomskådade mig i somras. Någon som såg och läste av det jag inte sa, någon som ifrågasatte och ställde de rätta frågorna. Någon som visste och kunde hjälpa.

Jag har ingenting att återvända till. Allt materiellt är ingenting värt om man inte mår bra i sin relation. Efter bodelningen har jag ingenting gemensamt mer med X, mer än barnen.

Bed en bön att detta går bra.

Nu är jag trött och hungrig..

Glad

Publicerat: april 18, 2015 i bodelning, When I´m back again
Etiketter:,

Lördag. En lugn dag. En riktig vilodag. Alla mina barn har varit hemma hos mig. Fint.

Och så ett ovanligt gott samtal med X. Jag måste nypa mig själv i armen. Är detta verkligen sant?

Plötsligt har vi lugnt och sansat och väldigt praktiskt pratat igenom bodelningen och hur vi ska lösa ekonomin, var vilka barn ska vara skrivna och att vårdnaden ska vara fortsatt gemensam. Och vi är överens!

Jag fattar inte att det är sant.

Nu återstår en del praktiskt arbete och lite pappersexercis.

Hoppas verkligen att jag slipper bli besviken. Funkar det så här så är det som i en dröm.. ett bönesvar