En grind, men till vilken nytta när inget mer finns?

Vem använder den nu? En lämning, ett minne av något som varit, men som inte mer är.

Ett ett förintat jag, ett utraderat liv och så grinden förstås, det var allt som fanns kvar när jag slutligen reste mig upp och gick. Då såg jag det inte själv, men när jag ser tillbaka kan jag se.

Martin Buber: ”Jag är jag för att jag är jag, och du är du för att du är du. Men om du är du för att jag är jag, så är inte längre du du.” 

Det är inte helt enkelt för en ung människa att känna sitt eget jag, veta hur hen ska dra sina gränser i förhållande till andra. Det är en mödosam väg att lära sig hur man ska stå upp för sig själv, vad man ska acceptera och vad man ska säga nej till.

Jag promenerade med Lilla härom morgonen i solen, på väg till skolan. Plötsligt börjar hon berätta om en händelse i skolan, när hon var lekledare. Hon hade bestämt vem som skulle vara kullare. En annan kompis kommer och vill vara den som kullar. Min Lilla är alldeles för mycket diplomat och svarar snällt, att kompisen ska fråga den som först hade blivit lovad. Hon ville inte göra någon ledsen. Resultatet blev inget vidare. Hon fick två ledsna kamrater och den ena av dem fick alla emot sig. Min lilla försökte gå in och lösa på sitt sätt men det gick inte så bra. Lilla kände sig också jätteledsen över att hennes bästa kompis blivit sårad och fått alla mot sig. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag är glad att hon berättade för mig. Vi samtalade om situationen och jag försökte få henne att fundera över om det skulle kunna gått att göra på något annat sätt. Hon fastnade i att hur hon än skulle sagt och gjort skulle ändå någon bli besviken. Det är inte lätt vare sig för barn eller vuxna att stå upp alltid för det man tänker och tycker. Vi kommer alltid att möta människor som inte gillar det vi gör, men det är något som man får träna sig på. En del har lättare för det, andra svårare.

Den som lever i en destruktiv relation, kommer att märka att självbilden och ens personliga gränser sakta men säkert rivs ner, tills ingenting till slut återstår. Ofta märker man inte själv hur det händer. Mycket är så subtilt. Det kan handla om syrliga kommentarer om hur man klär sig, vad man säger eller om vilka man umgås med. Det kan handla om plötsliga raseriutbrott utan orsak från partnern, eller om ett kontrollerande beteende och ibland kan även fysikt våld vara inblandat.

Skulle allt negativt komma på en gång, skulle aldrig en kvinna stanna kvar hos en misshandlande man. Men första slaget är sällan första slaget. Ofta har fysisk misshandel föregåtts av en rad kränkningar på olika vis. Kvinnan tappar steg för steg tilltron till sig själ och sin egen förmåga att tänka och agera. Sakta men säkert förintas både hennes självkänsla och hennes forna gränser. Vi brukar kalla det normalisering. Det är bl a därför som det är så svårt att lämna ett destruktivt förhållande.

Det finns hopp. Det går att ta sig ur, även om man får kämpa med näbbar och klor för sin egen räkning. Det finns hopp. Det går att bygga upp sin självkänsla på nytt och att sätta sina gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det går att hitta tillbaka till sitt eget Jag och att bli en starkare person.

Ett rivet staket kan byggas upp igen. Utraderade gränser kan bli tydliga på nytt.

Det handlar om återuppbygga sitt liv, att sätta gränser vad man släpper in i sitt liv, bygga upp staketet och öppna grinden för att släppa ut ont och släppa in gott.

Ge aldrig upp.

Annonser
kommentarer
  1. ogamotoga skriver:

    Vilket fint inlägg. 🤗

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s