Tankevända

På söndag har Lilla sjuårskalas. Det blir stort. Hon har planerat i månader och jag vill inte ta glädjen ifrån henne. Jag har bokat lokal och hyrt in hjälp för att fixa tilltugg. Hennes pappa gav ett halvt löfte om att hjälpa till, men blev besviken när hon inte ville ha kalaset hemma hos honom.

Jag har känt oro över att ha honom med. Jag vet aldrig vad som händer, om han säger nån kommentar eller försöker visa alla att allt är så bra och ska lägga armen om mig. Sånt är enbart obehagligt.

Ikväll ringer jag ett samtal för att göra viss planering med honom och får veta att han inte kommer att vara med. Jag känner lättnad över att slippa ha honom med. Men naturligtvis kan han inte säga det utan att trycka till mig med något nedvärderande. Han vet exakt vad han gör och jag borde ha lärt mig. Men vissa saker utsätter jag mig för enbart för Lillas skull. Hans ord ger en jobbig eftersmak.

Jag låter orden sjunka ner lite. Jag blev ledsen och skulle lätt fälla en tår, men jag gör det inte. Jag saknar en handfast vän att luta mig mot, att berätta för och få stöd av, men jag klarar mig för jag står stadigt trots allt, på egna ben. Jag kan vända på tankarna.

Istället för att deppa ihop är jag faktiskt glad över att jag slipper leva ihop med en man som har den här attityden. Det är ingen som trycker ner mig längre, ingen som bestämmer över mig. Jag behöver inte mer stå ut med att dagligen bli kallad för fula saker och höra om hur värdelös jag är. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Jag har vunnit högsta vinsten – återfått mitt eget liv!

❤