Tårar

I bland är det märkligt vad lätt det är att överväldigas av känslor, även fast det gått en bra tid sen händelser utspelade sig.

Jag känner mig ganska stark. Det jag gått igenom ligger bakom mig. Det är ett avslutat kapitel och jag känner mig helt fri från det som varit. Jag lever ett annat liv idag än vad jag gjorde med min förövare. Jag har återtagit rätten att leva. Jag har byggt på min självkänsla och tycker mig stå stadigt.

Så sitter jag i ett klassrum, med helt nya människor som jag ska lära känna, och de mej. Jag kommer under två års tid möta dessa människor i en diakonutbilning. I lite olika gruppkonstellationer ska vi berätta om oss själva, vilka vi är, vad som präglat oss och fått oss till den plats i livet vi är på idag. Självklart kan man välja vad man vill berätta om sig själv. Men vem bryr sig om vad jag utbildade mig till för 20 år sen, när det finns senare händelser som präglat mig mer och gjort mig till den jag är idag? Jag väljer att berätta något om min befrielse, min väg till helande. Mina upplevelser ligger trots allt inte så långt tillbaka i tiden, men jag har inga problem att prata om dem. När jag berättar kan oftast hålla viss distans till det jag varit med om.

Den här gången går det inte. Berättandet ihop med psykologilektioner som till stor del är repetition av min rehabilitering sätter sig tungt i kroppen. Jag rörs av min egen berättelse och kan inte hålla tårarna borta. Ensam på rummet vill jag gråta – mycket.

Jag är glad att denna utbildning varar i två år. Jag inser att jag behöver läkas mer och att jag nog har flera processer att ta mig igenom. Men tiden arbetar för mig. Det kommer bli väldigt bra det här.

☺