Ambivalens

Publicerat: december 2, 2015 i Återhämtning, överleva
Etiketter:, , ,

Många tycker att jag är stark som inte gått tillbala till X en enda gång efter att jag lämnade honom för snart ett år sedan. Jag tror inte att jag är starkare än någon annan, men jag har haft goda vänner som jag kunnat prata med och få stöd av, vänner som hållt mig på banan. Trots det har även jag drabbats av samma tankar som de flesta gör, speciellt eftersom jag är tvungen att ha kontakt pga barnen. Det är tankar om att kanske han ändrats, kanske allt är annorlunda nu…

För någon månad sedan hade jag ett samtal med X om något praktiskt rörande barnen.
Samtalet slutade med att han säger sig vilja ha mig tillbaka, att jag kan bo med minstingen i huset. Han behöver inte ha tillbaka bodelningspengen, han behöver inte ha sex med mig. Han vill egentligen inte ha nåt av mig. Han vill att jag ska bo där. Och han vill att jag ska lyda honom och komma hem. Han säger det med en sån betoning som gör att man vet att det finns inga alternativ.

Jag är bara tyst medan han håller på, sen säger jag att jag behöver inte kommentera det för jag har redan förklarat för länge sen.

Han blir sur och säger att han begriper inte vem som fått mig att göra så här. Han ber mig att komma ihåg vad han erbjudit mig, att han minsann försökt allt, att han varit snäll och generös. Han har köpt allt för sin familj, allt säger han. Hus, bil, allt.
Jag kontrar med att det gjorde du säkert. Du köpte bilen för familjen men vi fick inte använda den…

Samtalet är klart. Min ståndpunkt är klar. Inget finns att tillägga.

Men efteråt kommer tankarna. Tankar om att vi var ju gifta så länge… skulle det inte gå att börja om? Tänk vad bra det skulle vara…

Nej säger förnuftet. Minns du inte hur han hatar er äldste son? Att han kränker och nervärderar honom, att han slängde ut honom. Kan du leva med en sån man?

Nej det kan jag inte. En man som förskjuter sin egen son på det sättet, utan orsak är inte värd min uppmärksamhet.

Så kommer tankarna igen.. se på dina vänner, alla middagar och trevliga tillställningar de är på,  semestrar de gör tillsammans,  tänk det skulle du också kunna få…

Förnuftet svarar: Du saknar gemenskapen, men du fick den aldrig med honom. Han har inga vänner. Han ville inte bjuda hem folk. Han ville inte ha med dig på deras fester. Han vill inte att hans vänner ska se. Han vill inte du ska se och förstå.

Förnuftet segrar. Jag minns. Jag saknar inte honom utan livet jag aldrig fick. Det är ett liv jag aldrig skulle få om jag gick tillbaka heller. Vill jag ha det, får jag skapa det själv.

Nu kramar jag om mig själv.

Annonser
kommentarer
  1. Judy skriver:

    Det finns en anledning till att du blev kär i honom. Kärlek är inte tillräckligt. Utan respekt kärlek dör. Du är stark och klok. Det är okej att sörja drömmar förlorade. Det är hälsosamt. Du förtjänar samma respekt och kärlek du ger. Fortsätt att kämpa för dig.

    Gilla

    • Lyckliga Lisa skriver:

      Tack Judy.
      Jag fortsätter att kämpa. Jag har aldrig förr varit så målmedveten med mitt liv som jag är nu.
      Det är en glädje för mig själv att se den förändring jag genomgår. Det fascinerar mig att det ens är möjligt.
      Jag älskar mitt liv nu även om det emellanåt är svårt.

      Liked by 1 person

  2. None skriver:

    ❤ de där tankarna har nog de flesta av oss tänkt. Men du har helt rätt. En del kan aldrig uppfylla de löften de levererar och gemenskapen existerar inte hos alla. En del behöver en annan nära för att tillgodose sina egna behov ingen annans .

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s