Jag drömde om ett betongrum, ett källarrum, liknande ett skyddsrum. Rummet var helt vitmålat och hade en skyddsdörr i plåt som också var vit. Konstigt nog hade dörren ett väldigt enkelt nyckelhål, men det fanns ingen nyckel.

I rummet befann sig en ensam kvinna. Plötsligt, utan att leta hade hon nyckeln i sin hand. En blank nyckel, liknande sån som man kan hitta i gammeldags garderober. Men denna nyckel var ny, helt oanvänd och hon hade den i sin hand. Hon kramade nyckeln hårt med handen och gick mot dörren. Hon satte den i låset. Nyckeln passade. Dörren gled upp. Hon kunde gå.

Ibland barrikaderar vi oss. Vi tar skydd. Verkligheten tränger sig på och kanske till och med skadar oss. Det kan vara sunt att fly. Flykten kan vara ett villkor för att överleva. Vi har inte alltid redskapen att hantera det som händer runt oss,  eller verktygen som kan stoppa det som attackerar och sårar. Då finns inget annat alternativ än att fly och ta skydd.

Så var det för mig också. Livet i min destruktiva relation bestod av att fly, fast jag inte kunde ta mig ur rent fysiskt. Flykten ser ut på olika sätt i olika situationer. Där och då, bestod min flykt av att göra allt som stod i min makt, för att undvika hans raseriattacker och hans kränkningar. Jag utplånade mig själv, mina egna gränser, ja nästan allt som hade med min egen vilja att göra. Jag läste hans kroppsspråk, jag gjorde avvägningar om vad jag kunde säga eller inte. Varje kväll följde jag en viss procedur där jag gick igenom hela huset, plockade, ställde till rätta för att slippa raseriutbrott när han kom hem. Ändå var det aldrig tillräckligt. Det fanns ingenting som var tillräckligt för honom. Men det var min överlevnadsstrategi, tills den dagen kom, då jag lämnade och gick.

Jag gick. Jag började att bygga mitt nya liv helt från grunden. Jag började bygga mig själv. Men jag var ändå inte helt fri. Mitt nya liv, som jag höll på att bygga styrdes fortfarande av hans tankar och nycker. Men så en dag hittade jag den glänsande nyckeln i min hand. Jag hade arbetat så länge med mig själv och nu hade jag plötsligt redskapen och en förunderlig tillförsikt om att det här kommer jag att klara.

För mig heter nyckeln sund självhävdelse eller gränsdragning. När jag kom till den punkten, att jag vågade stå upp för mig själv och mina värderingar, ansikte mot ansikte med min förövare, då löstes många knutar upp i mitt liv. Då förlorade rädslan sin makt. Det onda trollet kom ut i ljuset och sprack.

När tiden var mogen fanns nyckeln i min hand. Jag tog den, satte den I låset och vred om. Dörren öppnades. Jag var fri. Jag kunde gå.


Annonser
kommentarer
  1. Judy skriver:

    Jag är glad att du hittat nyckeln. Bra för dig!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s