Vi lär våra barn att ett nej är ett nej. Vi säger till våra tjejer att ingen har rätt att röra din kropp. Du bestämmer. Grabbarna får veta att säger tjejen nej, så är det ett nej.

Men…

ändå sker våldtäkter. Konstigt nog tolkas tjejens nej som ett ja av många.. Hur är det möjligt? Hur kan plötsligt ett nej vara ett ja?

Är det brist på respekt för kvinnor, för vad kvinnor vill?

Lär vi verkligen våra barn att ett nej är ett nej och inte ett nja eller kanske? Att det blir konsekvenser om jag överträder någon annans gränser?

Killarna förväntas ge raka svar. Det är manligt att vara bestämd. Det tyder på fasthet och trygghet. Man kan lita på honom. Han menar vad han säger. Och det blir som han säger. Säger han ja, blir det så och säger han nej, ja då är det ett nej, inget annat.

Men hur är det med tjejerna? Vi påstår oss ha ett jämlikt samhälle och att vi uppfostrar killar och tjejer lika. Stämmer det med verkligheten?

Finns det inte fortfarande något undermedvetet i vår fostran av våra tjejer, något som gör att tjejerna blir försiktigare, uttrycker sig lite mildare, lite vagare. Något undermedvetet  som gör att samtidigt som tjejen säger nej (nu snackar jag inte om sex, utan rent allmänt) så vill hon inte såra motparten och det nej hon säger blir vagt. Hon säger visserligen ett nej, men det är inlindat i ord. Den hon pratar med ställer en motfråga, som hon inte skulle behöva besvara. Men hon är artig, svarar, kanske för att motivera och plötsligt har hennes nej förvandlats till ett nja och sen kanske och tillslut säger hon ja fast hon inte vill.

Hennes gränser har blivit söndersmulade.

Varför gör vi så här mot våra tjejer? Är de inte lika mycket värda som grabbarna? (Jo, jag vet det har blivit bättre. Dagens tjejer har mer skinn på näsan och säger ifrån.)

I grund och botten handlar nog mycket om vilken syn vi kvinnor har på oss själva. Den syn vi har på oss själva förmedlar vi ofta undermedvetet till andra.

Ser vi oss som lika mycket värda som männen? Väger våra åsikter och känslor lika tungt?  Eller vår gränsdragning för vad vi vill och kan acceptera?

Ja, svarar hela samhället med en mun..

Men varför viker vi kvinnor hela tiden ner oss? Varför svarar vi på frågeställningar som vill ändra vårt ställningstagande, som förvandlar vårt nej till ett ja? Varför vågar vi inte alltid stå för det vi tycker? Varför fortsätter vi att förminska oss själva?

Tjejer, kvinnor det är dags att räta på sig. Låt oss stå upp för den vi är och för vad vi vill utan att skämmas eller att förminska oss själva. Det är dags att jobba på vår egen självbild, på vår egen gränsdragning och att det blir konsekvenser av att smula sönder våra gränser.

Stå upp för dig själv. Ett nej är ett nej och ska inte behöva motiveras eller pratas sönder till ett ja.

Tankar om detta, blogvänner?

Annonser
kommentarer
  1. Judy skriver:

    Actually, I think this is a problem that is increasing for both men and women. The demand to not hurt anyone’s feelings has been raised above the right to say, ”No.” It’s a new form of bullying, and it goes both ways. Society talks a lot about not offending anyone but fails to mention the need for honor and integrity.

    Liked by 1 person

    • Judy skriver:

      Faktiskt, jag tror att detta är ett problem som ökar för både män och kvinnor. Kravet att inte såra någons känslor har höjts över rätten att säga ”Nej” Det är en ny form av mobbning, och det går åt båda hållen. Samhället pratar mycket om att inte förolämpa någon men underlåter att nämna behovet av heder och integritet.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s