Och kriget kom aldrig

Publicerat: februari 18, 2015 i Uncategorized

Jag trodde att jag skulle bli utkastad ur huset när jag lämnade in skilsmässoansökan, för jag har mött så mycket aggressioner i vår relation. Ilska när jag inte orkat göra, ilska när något blivit fel, ilska över mina ord, bara min blotta närvaro har varit en generator som genererat hans raseriutbrott.

Istället så möter jag en man i chockartad kris. För första gången nånsin blir han tyst. Han gråter och ber om förlåtelse och säger att det är han som orsakat detta, att han inte varit sig själv. Han yrar om nätterna om att han älskar sina yngsta barn, att mellanbarnet måste ta hand om det yngsta. Det känns som om han tror att han ska dö.

För första gången på väldigt länge verkar det som om han lyssnar och tar in vad jag säger.

Nu följer en konstig tid, tre väldigt omtumlande månader. En tid när vi faktiskt går igenom bit för bit av det som är sjukt i vår relation. Plötsligt är det möjligt att ta upp allt det som varit destruktivt och förklara hur jag påverkats av det. Jag har gjort det förut men han har aldrig velat lyssna, aldrig velat ta in det och inse vad det betyder.

Han slutar med sina raseriutbrott! Han slutar med kränkande kommentarer, han börjar plötsligt göra saker hemma. Fullt normala saker som alla gör, men som han inte gjort.. som att diska och ge tid till sitt yngsta  barn. Han börjar gå i kyrkan igen, läsa Bibeln och lyssna på predikningar. Han gör allt han kan för att hålla mig kvar.

Trots de plötsligt positiva förändringar var de här månaderna oerhört tunga. Det var så mycket dubbla känslor och jag kunde vakna på morgonen och vara glad för att känna mig jättenere på kvällen, eller tvärtom. Jag vaknade ofta tidigt, men satt helt paralyserad med mitt kaffe vid köksbordet. Jag hade ingen ork till någonting. Bara att ta sig samman och väcka barnen och fixa frukost och se till att alla inklusive mig själv kom iväg i tid, var så ansträngande att jag trodde jag skulle gå sönder. Det kändes tungt att komma hem till huset om kvällarna. Nu när jag skriver om det kommer samma tunga känsla tillbaka. Det fanns ingen tillit kvar.

Parallellt kommer jag i konflikt med min egen tro. Jag har alltid trott på en stor Gud som förmår att förändra situationer och jag hade bett om en förändring i så många år. När det väl händer något liknande det jag bett om, då vill jag inte vara med mer. Det kändes väldigt märkligt att uppleva att min vilja inte orkade mer. Hela mitt inre protesterade och ville gå andra vägar.

Så här med lite mer distans till vad som hänt kan jag väl säga att visst har jag fått mitt bönesvar om förändring  men allt är annorlunda än vad jag trodde det skulle bli. Och kanske är det bäst så. Jag känner inte längre att jag vill, kan eller ska vara delaktig i hans liv. Det är slut nu. Priset har varit för högt och alldeles för mycket har gått sönder.

Nu stänger jag dörrarna till mitt gamla liv. Jag är inte helt färdig än, har nog lite till att ta tag i men alla dörrar ska stängas och nyckeln tänker jag slänga. Det är dags att sluta se bakåt, för det finns bara en väg och den är framåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s