Stämningsansökan

Publicerat: februari 17, 2015 i relation, separation

Efter en viss kamp med mig själv, fruktlösa diskussioner i all oändlighet med X och pepping av mina goda vänner gör jag äntligen slag i saken. En vacker dag i mitten av september, läggs stämningsansökan på brevlådan för att skickas till tingsrätten. Det kändes lite konstigt att gå till brevlådan med det brevet, men jag gick och jag postade det.

Lättnad. Ett steg på väg.

Så här efteråt förstår jag nästan inte varför jag tvekade så länge, eller varför jag tillät mig så många fruktlösa diskussioner där jag ändå inte fick göra min röst hörd.

Fast en orsak till min väntan var att jag var rädd och tyckte det var så oerhört jobbigt att vara rak och säga att jag verkligen vill skiljas, att jag inte vill leva mer under ditt tak. Jag var rädd för att det värsta skulle hända och letade efter bostad. Kände att jag ville ha det klart, innan skilsmässoansökan gick iväg. Nu blev det inte så. Det var inte lätt att hitta bostad och jag var fortfarande kvar i huset när jag skickade in ansökan.

Jag bestämde att jag inte skulle berätta för honom att jag gjort en stämningsansökan utan det skulle komma som ett brev på posten. Jag skulle inte längre ta fruktlösa diskussioner.

Sen hände nåt, klart det blev nån diskussion i alla fall och då sa jag det ändå, men jag tror inte han trodde på mig förrän han fick brevet från tingsrätten.

Brevet gömde han i en låst låda, och när jag frågade efter det så hade det inte kommit. Det tog nog en vecka innan jag insåg att det faktiskt hade kommit och lyckades leta reda på det i hans gömmor. Jag låtsades inte om att jag hittat det men jag förklarade för honom hur viktigt det var att han skickade in svarsbrevet genast när det kommit, för annars skulle tingsrätten skicka ut en snubbe och överlämnad det. Då blev det fart på honom och brevet blev i väg skickat.

Det har varit så mycket tassande runt den här mannen, så mycket anpassning och undvikande av konflikt.. ständigt försöka läsa av vad som var lämpligt att säga eller göra och ändå aldrig räcka till. Rädsla. Utplåning av mig själv. Ständigt försöka vara honom till lags, hela tiden ställa upp och sätta sig själv åt sidan. Mina intressen och min vilja var inte intressant.

Enligt honom fanns det ingen tid för sånt,inte för att besöka mina vänner, ta hem folk osv. Det resulterade istället i att jag levde ett parallellt liv, där jag försökte fortsätta göra mina grejer i den mån det funkade. Han jobbade ju kväll så han behövde aldrig veta allt.

Jag visste att om jag nämnde innan att jag skulle åka hit eller dit, eller göra något speciellt skulle han aldrig tillåta det. Det skulle bli diskussion och gräl för enligt honom var det onödigt. Kanske skulle jag strunta i vad han sa och gör det ändå, och då skulle jag ändå ha jobbiga diskussioner efteråt, där han anklagade mig för att vara respektlös och otacksam. ”Vi har ju bestämt” sa han ofta när jag gjorde nåt som han inte godkänt. Men vi hade aldrig bestämt. Det var han som bestämde. Inte jag.

Många gånger gjorde jag saker på egen hand utan att nämna och tog diskussionen efteråt, för jag orkade inte behöva bråka om allt. Allt detta sög min energi totalt.

Annonser
kommentarer
  1. marriedtohyde skriver:

    ”Det har varit så mycket tassande runt den här mannen, så mycket anpassning och undvikande av konflikt.. ständigt försöka läsa av vad som var lämpligt att säga eller göra och ändå aldrig räcka till. Rädsla. Utplåning av mig själv. Ständigt försöka vara honom till lags, hela tiden ställa upp och sätta sig själv åt sidan. Mina intressen och min vilja var inte intressant.”

    Yes. I experienced tese same feelings. I edited myself until there was almost nothing of me showing.

    Oh gosh…I take for granted every moment away from him. The torture of not speaking freely, the feeling of a bomb hidden somewhere in every argument..a bomb that made him shut down and make me feel invisible–I remember it!

    We can breathe easier now and create a life not ruled by a tyrant. Praise God for that!

    Gilla

  2. Lyckliga Lisa skriver:

    Yes, I feel so much thankful for everyday on my own, breathing my own air, making my own rules

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s