Efter allt som varit.. jag vill inte gå tillbaka. Aldrig. Jag har ett liv som väntar. Ett riktigt liv. Ett fullvärdigt liv. Det kommer bli en kamp att kämpa, men jag vill leva. Leva på riktigt

Prövotiden har inte gått ut än, men jag har egen lägenhet där min yngsta och äldsta bor med mig. Det är lugnt där. Inte mycket tjafsande.. mer än när tonåringen och jag inte kommer överens..

Mitt X pratar om att alla kan göra fel och jag är välkommen tillbaka. Han ska inte ta upp gammalt. Jag borde komma tillbaka för familjens skull. För att vara där för barnen. Laga mat. Läsa läxor. Tvätta. Ekonomin. Det praktiska. Jag respekterar dig, säger han. Jag kommer inte röra dig om du inte vill. Jag kan bo i källaren säger han. Och alla är vi välkomna tillbaka. Till och med den äldste som han alltid haft konflikt med. Jag är ju i alla fall pappa och gör allt för familjen, säger han.

När jag säger att han inte alls respekterar mig, genom att jag försöker förklara hans beteende mot mig, säger han att det gör han visst för han har ju inte skaffat nån ny kvinna, fast jag inte längre bor i huset. Sen hotar han med att det kommer gå dåligt för mig och att jag förstör mitt liv om jag inte kommer tillbaka.

Han är fullständigt övertygad om att alla vill att jag ska komma tillbaka till honom och att folk skulle bli glada. Hela samhället vill det, påstår han. Han undrar vad min familj säger. Han har ju gråtit inför dom och bett om förlåt för hur han betett sig, precis som han gjort med mig. Jag vill inte berätta vad de tycker och han tror att dom är mot mig.

Han säger att han vet när jag förändrades för det här är inte jag. Jag är snäll och varm och följsam och undviker konflikter. Förändringen skedde när jag började umgås med folk som inte har med vårt liv att göra. Och det är sant. Det var dessa underbara människor som visade mig en annan väg och gav mig styrka att börja tro på mig själv, styrkan att börja ifrågasätta, styrkan börja gå. När jag har vacklat har de funnits där, hållit mig under armarna, burit mig genom sin närvaro, gett mig kärlek, uppskattning och tron tillbaka. Och jag har tagit ett steg till, och ett till och ytterligare ett.

Men när han säger att det är som om jag låtit ta djävulen över mitt liv och att jag borde stoppa det i tid, innan det är försent, blir jag upprörd och säger till honom att sluta. Jag vill inte lyssna mer, inte prata mer och sen säger jag till honom att hur kan du snacka om att djävulen har tagit över mitt liv? De sista fem åren har jag bott i helvetet med dig…

Tystnad!

På alla brustna hjärtans dag

Gabriellas sång:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s