Riven ansökan

Publicerat: februari 13, 2015 i psykisk misshandel, relation, separation
Etiketter:, , , , , ,

Fullständigt kaos. Ångest. Rädsla.
Men saker måste göras. Ord måste sägas. Punkt måste sättas. Dags att börja avsluta. På riktigt.

Ett telefonsamtal från X under dagen som inte var positivt och jag visste att nu måste det ske. Rätt tillfälle? Njae, det är det aldrig.
Han var sen hem, mycket sen denna sommarkväll. Jag var vaken. Rastlös. Bävande. Väntande på urladdningen. Och den kom. Kraftig. Värre än ett tryckande åskväder.
Det fanns ingen hejd på alla ord som forsade som en förintande lavaström mot mig.
Att lyssna, försöka förstå existerade inte. Den enda som skulle lyssna och förstå var jag.

När orden tystnat, innan allt började om igen sa jag: ”Vänta lite” Jag gick och hämtade en färdigifylld skilsmässoansökan, gav den till honom och bad honom skriva under. Han la den på bordet och tystnade. Frågade om jag verkligen ville skiljas.

En stund senare hade han rivit ansökan i bitar, för han skulle åtminstone inte skiljas, trots att han så många gånger förut både när han varit arg och annars bett mig att hämta ut skillsmässopapper och begära skilsmässa. Han kunde inte göra det trots att han hotat med det, för en ortodox skiljer sig inte. Äktenskapet är alldeles för heligt för det. Att skiljas är en stor synd..
Men allt var ett förbannat maktspel.

Hans äktenskap var inte så heligt att han behövde vara rädd om sin fru. Han behövde inte lyssna på henne, för det hon sa var inte viktigt. Hon hade ingen rätt att tycka och tänka något annat än hans tankar och kanske, om han upprepade allt tillräckligt många gånger så kanske han skulle lyckas få sina tankar att bli hennes.
Och gjorde inte frun hans, som han ville, eller var det inte bra nog så skrek han, bråkade och svor. Allsköns smutsiga ord kom ur hans mun.

I detta har jag levt.
Han som jag en gång gav mitt hjärta till har överskridit all värdighets gränser. Inte allt på en gång för då hade jag inte varit kvar, men lite i taget… successivt, och så har normala gränser gradvis suddats ut, tills jag en dag vaknade upp och insåg vilket helvete jag lever i.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s