Snacka skillsmässa

En vecka efter mitt beslut känner jag mig fortfarande glad över vad jag beslutat. Jag är glad över att jag bestämt mig för att lämna mitt äktenskap. Glad över att det kommer innebära att jag slipper dagliga kränkningar och nedlåtande kommentarer och blickar. Samtidigt känns det konstigt och lite tomt. Jag är ju van att stanna i skiten och måste hela tiden påminna mig om varför jag beslutat mig att gå, vad det är som jag vill lämna som jag inte vill fortsätta att acceptera.

När jag berättade att jag inte vill var med mer, att jag vill separera eller rättare sagt skiljas var hans kommentar att jag får gärna stanna, men jag måste acceptera att livet är tungt och jag måste vara tyst och lyssna och acceptera vad han säger. Om jag inte klarar det kan jag packa mina saker och flytta! Och när det gäller alla gånger som han varit sur på mig, sagt fula och kränkande saker – så fula att det knappt går att sätta på pränt så är lösningen att jag måste försöka lite till och göra lite bättre.

Ändå tvekade jag. Så länge.

Det är konstigt att man fungerar så, att trots all skit så tvekar man ändå. Man har hamnat i ett beroende. Ett beroende av den elake, härskaren. Stegvis har det som är onormalt blivit normalt och en del av vardagen. Alla dessa pendlingar mellan gott och ont, när man ena stunden är gudinna och nästa stund inte värd ett skit – det bryter ner självkänslan, smular sönder ens jag därför att det hela tiden upprepas. Det är inga stora saker i början och det finns alltid bortförklaringar, en dålig dag, stress på jobbet, du sårade mig osv. Till slut sitter man fast i ett ”beroende” av den som man påstår sig älska. Det är inte kärlek man känner. Det är ett förrädiskt beroende, där allt handlar om partnerns ego. Mina egna känslor och tankar räknas inte och det är jag som måste prestera bättre.